REVOLUTIONENS
REFORMER MEDIA INTE TALAR OM
Kyrkan, arbetsgivarföreningen, oppositionen är motståndare mot Hugo Chavez’ skolreform som liknar den svenska skolan
CARACAS / 2002-03-02 /Valsegern för den f.d. fallskärmsjägaren Hugo Chavez, var förkrossande. Hela det gamla politiska tvåpartisystemet bokstavligen kollapsade. Hans löften om att skapa en ny ”Bolivariansk Republik” som skulle göra slut på korruptionen och fatta beslut till förmån för de mest fattiga, var inga tomma ord. I förgrunden för de sociala reformerna står en kraftig satsning på skola och utbildning.
* * *
På den 18:e våningen i den stora skyskrapan som utgör utbildningsministeriet, träffar jag Paul Seijas, lärare men nu utbildningsministerns högra hand i Venezuela. Han har bråda dagar för att få fram mer resurser till det som blivit en av den politiska högeroppositionens röda skynken; de ”Bolivarianska skolorna”.
– De är venezuelanska varianter av kubanska indoktrineringsskolor, sa kritikerna när de lanserades. I dag är kritiken lite mer lågmäld efter att de konkreta resultaten visat sig.
– Det är bättre att du själv får uppleva en skola i praktiken i stället för att jag sitter och föreläser för dig, säger min ledsagare med ett brett leende och leder ut mig i Caracas’ folkvimmel och heta gator.
Grupparbete
Ett tiotal kvarter längre bort anländer vi till skolan ”Armando Zuloaga Blanco” i den mycket fattiga stadsdelen San José, beläget i centrala Caracas. Från utsidan ser det egentligen ut som ett vanligt hus men inne i skolan märks det bland allt ståhej att här finns det barn och undervisning.
En grupp på 7-8 pojkar och flickor i 12-årsåldern som studerar journalistik tar emot mig. De berättar i grova drag om skolan och om sig själva. Vi går runt i klassrummen som har strukturen av ett svenska klassrum. Eleverna sitter i grupp och arbetar gemensamt med sina uppgifter.
Det är denna nya pedagogik som är revolutionerande i Venezuela och som skiljer landets utbildningssystem markant mot övriga Latinamerika. Till och med politiska fiender till Chavez erkänner motvilligt att reformerna har varit till fördel för landet och för barnen.
”Kunskap bankades in”
Vad är skillnaden mellan skolan ”Armando Zuloaga Blanco” och den gamla traditionella skolan? frågar jag en av flickorna.
– Skolan är som vårt andra hem. Här äter vi frukost halv 8 på morgonen innan vi börjar. Vi är i skolan hela dagen, vi äter mellanmål, lunch och återigen mellanmål på eftermiddagen innan vi går hem klockan 3 eller 4. Vi samarbetar i grupp, inte enskilt under fyra timmar som i den ”gamla” skolan, säger Dotilia Perez och tittar på sina kamrater som nickar instämmande.
Sedan börjar de yvigt och högljutt att berätta om hur svårt det var i den gamla skolan, där lärarinnan i praktiken ”bankade” in kunskaperna i hjärnan på eleverna från en bok. ”La letra entra con sangre”, kunskap ska bankas in, som den gamla devisen låter i hela Latinamerika, kanske kan illustrera den gamla skolans ”pedagogik”.
Studier hela dagen
I regeringens reform talas det om att ”tillfredställa alla basbehov hos eleverna så som föda, förebyggande hälsovård och ett aktivt idrotts- och kulturutbud”. Men denna reform är inte gratis för staten. För eleverna och föräldrarna är det kostnadsfritt. Och det är de fattigaste som gynnas.
– Regeringen insåg tidigt att det behövdes mer resurser. Tänk dig själv, att i de statliga skolorna gick eleverna i tvåskift, morgon och eftermiddag, fyra, fem timmar per skift. Nu studerar eleverna i de Bolivarianska skolorna hela dagen vilket betyder att det måste fram pengar till att bygga nya skolor eller bygga om och ut befintliga skolor. Eftersom barnen ska utspisas flera gånger per dag, måste det också byggas kök och matsalar.
Men där finns också den politiska tråden som handlar om att skolan ska utgöra ”en plattform för en social förvandling och förstärkande av den nationella identiteten”. I detta arbete ska också föräldrar och samhället dras in. Revolutionens fiender, å andra sidan, talar om ”hjärntvätt” eller ”politisk indoktrinering i Ches’ anda”.
– Så är det inte, säger Sejias och ler stort.
Bort med pulpeten!
– Mer än ett innehåll så handlar det om former. I den traditionella skolan har läraren sina böcker som eleverna kritiklöst studerar som en vetenskaplig sanning. 1997 fastställdes ”Pedagogiska projekt för utbildningsanstalt och projekt för klassrum” som tillät att eleverna via egna erfarenheter och upplevelser kunde fördjupa studierna och kritiskt ifrågasatta uppgifter, påståenden och ”bygga världen”, som vi säger när eleven upptäcker världen.
– De Bolivarianska skolorna har som mål att öppna sig mot samhället och mot världen. Vilka problem har människorna i bostadsområdet och i kvarteret? Vad kan skolan göra för att bidra till en lösning på problem som existerar? Denna sociala karaktär skapar självklart starka reaktioner hos vissa politiska krafter när skolan öppnar sig mot världen och, där elever och lärare tillsammans en dag bestämmer sig för att vilja studera till exempel Che Guevara.
Barnen ska lära känna Världen
Och varför skulle vi inte studera Che, menar Sejias, i likhet med alla andra politiska och filosofiska rörelser och läror?
– När jag gick i den traditionella skolan lärde jag mig aldrig skillnaden mellan kristendom, islam eller buddism. Jag ville lära mig de olika filosofiska lärorna men detta kunde jag bara göra genom självstudier, inte via skolan. Det är denna enorma värld som barnen och ungdomarna ska ges möjlighet att lära känna. Det betyder att ingen får diskrimineras, eleverna ska själva bilda sig en uppfattning. Oppositionen i landet gillar inte detta, säger Sejias och småskrattar skakande på huvudet.
– De vill inte ha kritiskt tänkande personer, för då ifrågasätter de och frågar ”varför, varför, varför”?
Klasskolor
Alla lärare jag talar med intygar samma sak; den gamla skolan är en utlevad relik från den gamla tiden. Vi vill inte ha tillbaka den tiden, säger de unisont.
– Nä, pulpeten och bokstavlig inlärning via böckerna vill vi inte ha tillbaka, säger lärarinnan Marlene Rendifo och Paul Sejias nickar instämmande.
Men för många lärare har den nya pedagogiken också inneburit nya former och innehåll som kräver fortbildning. Regeringen har varit mån om att lärarna ska förstå sin nya roll som innebär att eleven ska fostras till att vara en kritiskt tänkande människa.
Mina tankar leder osökt till mycket av innehållet i den svenska skolan.
Bill Gates donerar till Revolutionen!
Vi går vidare och kommer fram till ”Aula Informática”, multimediarummet. Eleverna stirrar med fascinerande ögon på sina resultat som finns på ett 10-tal bildskärmar i rummet. Avancerade dataprogram som Powerpoint är öppna och lärarinnan förklarar att några elever förbereder sina föredrag med hjälp av dessa program, en revolution i Revolutionen, bara det, understryker hon.
– Barnen börjar i datakunskap redan i förskolestadiet, 5-6 år. Det är naturligtvis populärt och det bidrar till att öka elevernas motivation och kunskapsnivå, säger Mirna Ochoa, lärarinna i datorkunskap.
Fortfarande är dock inte datorerna uppkopplade till internet, eftersom telelinjerna måste installeras först. Men innan sommaren ska eleverna kunna navigera. ”Men”, säger Mirna med ett gapskratt, ”det blir inget tal om att ladda ner rockmusik. Internet ska förstärka den nya pedagogiken i vår Bolivarianska skola, inte förstärka USA-kulturen”.
Trots att dessa skolor är ett rött skynke för den politiska högeroppositionen, har det inte hindrat Bill Gates att stå som donator av de tio datorerna på ”Armando Zuloaga Blanco”-skolan. Microsoftdatorerna från världens rikaste man balanseras av en affisch på Simon Bolivar, Latinameriks befrielsehjälte i Multimediarummet.
– Jag vet inte om Bill Gates är vän till den Bolivarianska Revolutionen, men datorerna har i alla fall skänkts av Microsoft, och det tackar vi för och kämpar vidare för Revolutionen.
Kultur och förslöande TV
Det har blivit tid för de flesta elever att avsluta skoldagen. Men de flesta av barnen fortsätter att vara kvar i skolan efter klockan 3 eller 4. De leker, ägnar sig åt diverse spel, deltar i idrottsaktiviteter, dans, data, eller andra aktiviteter. Skolan är en form av fritidshem.
Skolan strävar också efter att barnen inte ska sitta framför TV:n på sin lediga tid. I stället stimulerar skolledningen att barnen ska delta i ”koncentrationshörnan”, ett hörn i klassrummet där barnen försöker slappna av och koncentrera sig på vanlig bokläsning. Latinamerikansk TV är lika med USA-TV, fast med dubbat spanskt tal. Det är förslöande och mördar kreativiteten, understryker lärarna.
Trots att de allmänna intrycken av skolan är positiva, är det uppenbart att det är ont om plats för de 956 eleverna. Det har Andres Perez, lärare för den provisoriska konst- och kulturateljén fått erfara. Men han utstrålar både kärlek till barnen och en glöd inför sina uppgifter som gör att lagerutrymmet med skolans generator som granne, är en av skolans mest populära lektioner.
– Just nu förbereder vi muralmålningar i siluetter av barn som har studerat på skolan och som ska sitta på väggen som relief. Barnen gör först en modul som därefter utgör mall för skulpturerna. Framställning av dockor för dockteater är också mycket populärt.
Borden, där barnen arbetar, har de själva tillverkat. De tillverkar masker och kläder för sina teateruppvisningar och står i begrepp att också inreda en keramikverkstad. Inget kastas åt slumpen och barnen och Andres tar tillvara allt för att lektionerna ska vara stimulerande för barnen. Han uppger också, att liknande aktiviteter inte existerar i de traditionella offentliga skolorna.
Kultursatsning
Andres Perez är också en direkt satsning från utbildningsministeriet. Han hade tidigare kulturministeriet som arbetsgivare, men tillfrågades om han var intresserad av att inleda kulturpolitiska satsningar som försöksprojekt på en Bolivariansk skola. Det var så han anlände till ”Armando Zuloaga Blanco”, vilket han inte ångrar.
– Kulturen är också ett viktigt inslag för att återerövra vår nationella identitet. Barnen bombarderas dag och natt på TV av actionfilmer och våld. Situationen i landet är kritisk vilket gör att barnen drabbas hårt. Men barnen vill inte gå hem när de väl befinner sig här, säger han nöjt.
Rektor och socialarbetare
Jesus Velasquez är rektor på skolan med de 959 eleverna. Han skulle vilja ha ännu mer resurser för att kunna ta sig an alla problem som barn och föräldrar dras med i vardagsslitet. Inte mindre än 489 barn från de elva omkringliggande bostadsområdena står på kö för att studera på skolan, men det finns ingen plats.
– Människorna i dessa områden lever i extrem fattigdom, armod och misär. Trots det, bidrar dessa familjer med en ´ventilator, TV, målarfärg till väggarna eller gardiner till klassrummen för att göra skolan än mer levande. Detta är en grund för kontakten mellan samhället, föräldrarna och skolan.
I en studie som nyligen genomfördes mellan socialarbetare och skolan, framkom, att 170 barn hade farit mycket illa. De hade utsatts för verbal eller fysisk misshandel hemma. En stor del av barnen har bara en förälder, företrädesvis modern. Dessa 170 barn fick eller får psykiatrisk eller psykologisk behandling av samhället.
– Vi har en grupp mellan skolan och föräldrarna som sammanträder varje fredag för att lösa dessa ibland mycket svåra konflikter. Barnen känner sig mer hemma här än på gatan där de utsätts för alla slags faror som droger och kriminella ungdomsgäng. Jag hoppas verkligen att detta projekt ska förvandlas till en allmän skolpolitik.
Tjugo kvinnliga kockar
Det faktum att gratis och bra utbildning är en reell mänsklig rättighet, innebär samtidigt stora utgifter. Vid 11-tiden på förmiddagen provocerar doften av mat hela skolan.
Ansvaret för matlagningen ligger på 20 mammor till eleverna som roterar på ett tremånaders schema. De får en introduktion enligt det nationella kostprogrammet så att eleverna får det nödvändiga antal kalorier och näring som programmet kräver. Mammorna får också en symbolisk ersättning för sina insatser.
– Enrique Iglesias, Världsbankens chef, kom en dag på besök och åt med glädje samma mat som skoleleverna konsumerar. Han var imponerad av vårt projekt men framför allt för de stora kostnader detta program innebär för staten.
Säger en nöjd rektor när jag tar avsked av mina tio unga följeslagare som kanske en dag själva reser ut till en skola och gör ett reportage.
Tillbaka i Colombia möts jag av braskande rubriker om att president Hugo Chavez stöder den colombianska vänstergerillan och att den venezuelanska oppositionen anklagar honom för att vara en diktator. I en liten enspaltig notis på dagstidningen El Tiempos näringslivssida talas om att 3,5 miljoner colombianska barn står utanför utbildnignssystemet och är dömda till en framtid i analfabetism. . . .
Kommentarer
Skicka en kommentar